Genusfrågor i Svenska Kyrkan

Hur hanteras genusfrågor i Svenska kyrkan Stockholm

Den 31 juli 2020 rapporterades det att Sverige hade som första land i världen fler kvinnliga präster än manliga – 1 533 jämfört med 1 527, det vill säga 50,1 procent var kvinnor. Men vägen dit var lång. Det tog 64 år för kvinnan att ”komma ikapp” männen, efter det att lagen tillkom år 1958. Ojämlikheterna fanns dock kvar. Bara 37% av kyrkoherdarna var kvinnor, medan diakonerna var 89% kvinnor. Kvinnorna tjänar dessutom ett par tusenlappar mindre i månaden än sina manliga kolleger.

Hur jobbar kyrkan med genusfrågor?

De som öppet är motståndare till att kvinnor ska få prästvigas är idag i minoritet. Men här finns ett stort mörkertal eftersom många inte erkänner det öppet. De finns också ett antal manliga präster som är motståndare, men som ”accepterar att det är som det är”. Inom Svenska kyrkan vill man idag aktivt verka för vad som kallas genusrättvisa och jämställdhet. Det sker både genom internationellt samarbete, utvecklingsarbete på lång sikt, humanitärt arbete och dialoger kring policys.  Med ”jämställdhet” avser man inom kyrkan lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för kvinnor och män i alla livets områden. Kyrkan ser inte på det som en kvinnofråga per definition, utan det omfattar båda könen i alla åldrar. Begreppet ”genus” å andra sidan avser ”socialt konstruerade roller”, attribut och möjligheter. Genusrättvisa innebär därmed att kyrkan vill synliggöra ett rättighetsperspektiv på jämställdhet, sexuell läggning och genusidentitet.  För att uppnå genusrättvisa menar kyrkan att det kan vara nödvändigt att lägga särskilt fokus på vissa grupper. Stor vikt läggs vid att stötta kvinnor i situationer där det finns en maktbalans där kvinnor och flickar får en underordnad roll jämfört med män och pojkar. Kort sagt: Svenska kyrkan säger sig inte vilja positionera sig mot någon, utan för människor som blir diskriminerade och inte tillåts utnyttja sina rättigheter.